Nu skall jag framsjunga en visa om mig,
som kommer att väcka förstämning hos dig.
Den börjar med kärlek i berg och i dal
och slutar med våldsdåd och rutten moral.
Joddling!
Där växte i dalen två blommor en dag,
den ena var vacker, den andra var jag.
Den tredje i fjärde vi lysning tog ut,
den femte i sjätte tog kärleken slut.
Joddling!
Vi byggde en hydda på alptoppens snö,
där skulle vi leva där skulle vi dö.
Åtminstone jag, detta framstod med skräck,
när jag blivit utlåst fem nätter i sträck.
Var morgon hon peka´ mot alpernas topp
och sade: "Ack, Fingal, vill du kila opp
dit ej några mänskliga fötter kan nå
och plocka en alpros åt mig, eller två?"
Det verkade misstänkt att hon ville va´
så ensam i hyddan vareviga da´,
så i stället för att leta blommor i snön
jag stanna´ bak hyddan och speja i lönn.
Då slank genom dörren en Sankt Bernardshund,
och efter slank Sankt Bernhard själv om en stund.
Där satt dom och hångla´ och drack Eau de Vie,
och jycken med kaggen om halsen slog i.
Då sprängde jag alphyddan med dynamit,
det ekade länge och doftade sprit.
Sen grät jag en tår under stjärnornas tak,
ty visst var det synd på så´n prima konják.
Moralen i visan är kort och burdus:
Låt bli att på alptoppar bygga dit hus!
Förlita dig ej på systemleverans på helgon,
ej heller på ombud med svans!
Joddling!
