Förr än rosig morgon
lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor
går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg
över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd
bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam,
säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd.
-Se en konung, säja rosorna,
och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna,
det känns som många mil,
och när hetare blir dagen
går man trött.
Gången varligt, talen sakta,
susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart
genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden
för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman,
susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden,
om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen
där han går!
Över ljung och gula myrar
gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt
genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig
över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män,
som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår
trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen
lyser grön.
Han är borta, säja fyra,
det blir tungt för hans mor,
som på fattiggårn i Torberga går.
-Varför trampas vi av klackar,
varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat
genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck
med sin gamla grova sko,
när han dansade
med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus
flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt
från sin sky.
Över heden ifrån väster
nedåt tjärnen
går ett ljus,
går en sång
över näckrossållad dy.
Och stormen
sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna
om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten
spelar natten upp till bön,
ty en spelman
och en drömmare är död.
