Det var ifjolomvintern,
i början utav mars
som jag skulle åka upp till Arjeplog.
När jag hade kommit till,
jag minns-int-riktigt-vars,
tog soppan slut och bilen bara dog.
Det var kväll, ja nästan natt
o ni ska veta att:
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
Värmen den är prima
i en Volvo Amazon,
så därför bar jag bara när jag for,
brallor utav bomull,
en skjorta av nylon,
kortkalsonger, en kavaj o mockaskor.
När sen jag suttit där en stund,
ja, då frös jag som en hund
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
När sen jag hade suttit
ungefär sådär trekvart,
ja då börja jag fundera liksom så:
Att sitta här och vänta
leder inte någon vart
nej, det är lika bra att börja gå.
Jag pulsade och klev
och det snöade och drev
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
Jag ragla fram på vägen
nästan som om jag var full
o det var nog minst en halvmeter med snö.
Jag snavade, jag halkade,
jag drattade omkull.
Då beslöt jag att ligga kvar och dö.
Jag var nästan medvetslös
o herrejävlar vad jag frös
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
Jag hörde som i dvala
nånting komma bakifrån,
men jag orka inte ens vända mig om.
Det kom närmare o närmare
o växte till ett dån
o jag förstod att det var plogbilen som kom.
Jädrar, vad jag flög!
I en båge vid och hög
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
Sen landa jag så småningom
långt ute på en myr
där det var alldeles vitt, såvitt jag såg.
Jag frös, jag var trött
jag var mörbultad och yr
o jag minns nog hur jag tänkte där jag låg:
Det här går aldrig väl.
Nej, nu fryser jag ihjäl.
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
Men det sägs ju, så länge
det finns liv, finns det hopp,
men nu börja livets låga brinna ut.
Jag hade ingen känsel
i min bottenfrusna kropp
o jag tänkte: Nu är allting slut.
Det var på väg till Arjeplog
som jag frös ihjäl och dog
När sen jag öppna ögonen,
då jädrar blev jag paff,
för där låg jag i min säng, å vilken nåd!
Sen dess har jag vart tacksam
emot herrarna i SAF
som såg till så att jag inte hade råd
att åka som planerat var.
Ja, tänk ändå, sån tur man har
Jag såg nästan ingenting
nön som vräkte ner
O hela tiden kom det bara
mer o mer o mer
Ja hela tiden kom det bara mer.
