Ibland när krampen släpper
och man vågar andas ut
och bilderna försvinner
av en pina utan slut
Efter femton år i fängelse
för nåt, man aldrig gjort
får man kika en sekund genom nyckelhålet
till himmelrikets port
Det är då, man vill få gömma sej
och gråta som ett barn
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va
När man är med dom, man älskar
och dom som älskar en
och det inte är för tidigt
och det inte är för sent
nej, just när snäckan öppnar sej
för att andas en minut
och ingenting av allt, man minns
är vackrare än nu
Det är då, man vill få gömma sej
och gråta som ett barn
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va
Ja, ensamheten trycker
som ett par skor som är för små
För varje steg, man tvingas ta
blir det svårare att gå
Men då när slöjan lyfter sej
och murarna bryts ner
och inte ens horisonterna
begränsar det, man ser
Det är då, man vill få gömma sej
och gråta som ett barn
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va
