Jag vet så väl var det ståndar ett slott,
som är så vackert ut sidan.
Med pärlor och med rödan guld,
och marmor och stenar runt murat.
Och mitt i det slott, det ståndar ett träd,
med blad så vackra och sköna.
Och ut i det bo, en näktergal finns,
som ljuvligt mån röra sin tunga.
Och hör du liten näktergal, en visa för mig ska du kväda.
Dina fjädrar vill jag med guld beslå,
och halsen med pärlor bekläda.
Men fjädrar av guld, jag passar ej på,
och pärlor det vill jag ej bära.
Min styvmor har förvandlat mig,
och skilt mig ifrån min kära.
Mig skapte hon till en näktergal,
och bad mig i världen ut flyga.
Min broder skapte hon sen till en ulv,
var honom i skogen ut smyga.
Och hör du liten näktergal,
Ett bud, jag beder dig höra.
Om vintern kan du få bo i min bur,
i sommaren åter ut flyga.
Näktergal stod och tänkte sig om,
jag aktar dig riddarens vilja.
Då grep han henne i foten så,
som hon ej hava ville.
Sen slet han henne hem till sin bur,
och tillstängde dörrar och luckor.
Hon blev till mången fånget djur,
och ville den riddaren mörda.
Först skapte hon sig till lejon och björn,
och sedan till andra små ormar.
Sen skapte hon sig till en lindorm stor,
och ville den riddaren mörda.
Då stack han henne med sin kniv,
så blodet på golvet det strömma'.
Och tårarna av en jungfru skör,
då stod hon där sår, som en blomma.
